revolt
jag ska inte överösa er med ååååååååångest och smäääääääärtaaaaa för tillfället. jag måste fundera ut saker. jag måste hitta min strategi. så länge får ni några bilder, som påminner än om att livet är vackert på många sätt och vis:
dead end
17:20
jag vill inte alls träffa vänner eller dansa. jag vill inte nåt. jag är inne i ett tomt mörker. ingenting betyder och jag vill bara gråta. innerlig molande sorg. varför? precis allt är grått, tomt och meningslöst. samtidigt blir jag jagad av nåt krypande och vill fly. men vart? jag ka inte hoppa ur mig själv och mitt mörker. och det där som kryper och attackerar finns inuti mig. dead end.
18:02
ägnade en halvtimme åt att sminka mig bara för att börja tokgråta. maskara och glittrig svart ögonskugga över hela ansiktet. ett tragiskt litet plåster över såret på kinden jag inte kan sluta pilla sönder. party!
18:31
när jag mår så här dåligt och ska iväg och festa, då festar jag dekadent. all in. men nu har jag ju beslutat mig att vara moderat med alkohol och främst ta hand om mitt psyke. det blir svårt. man kommer ingenstans på att fly in i dimman, varken alkoholdimman eller drogdimman. men jag känner mig så fast. jag måste vara klok och det innebär att jag är fast. fast i det som är jag. det gör mig ledsen att det mest fundementla i livet, jaget, är det som skrämmer mig mest.
19:08
ska snart iväg. vill mest av allt att någon ska hålla om mig. jag vill ha någon som är nära och trygg. åh vad jag skulle vilja ha någon sådan. jag har i och för sig några få men fina vänner, men något jag gått miste om i livet är kärleken. den har aldrig funkat för mig. ja, det är sant: jag är 24 år och har aldrig varit i ett seriöst förhållande. bara en massa krångliga eller destruktiva eller flyktiga eller komplicerade försök till förhållanden. nej, det ska inte bli ett utlägg om det just nu. ska välja skor. bonne soirée!
och mimmi, hör gärna av dig. tänker på dig och undrar hur du mår. hoppas du får en fin fredagskväll. hälsa simon :)
klubbhybris & ekorrspuffigt nylle
somnade till slut framåt fyrasnåret inatt (imorse). men var "tvungen" att hetsäta och kräkas först... för att lugna ner ångestmonstret. ser uppsvullen och rödögd ut idag. but thats old news.
om jag inte hetsätit&kräkts hade jag nog gått ner. men gått upp istället. dålig utveckling. har gått upp i vikt tre dagar i rad och det är inte längre 54,0 på displayen, utan 55,5. det ger mig ångest, men fasen allt ger mig ju ångest just, så det är väl ingen större grej :/
jag vet inte vad jag gett mig in på men ska till södra teatern ikväll med smålänska flickorna. men jag har sagt att jag mår lite halvdant och får se hur länge jag orkar. ska även hem tidigt eftersom jag ska ha simlektion imorgon. jag håller på att freaka ut över mitt dumdristiga alternativt kloka beslut. hur ska jag klara av att gå på klubb med denna panikångest?!!! men de är extremt omtänksamma och förstående tjejer som varit med om en hel del (minst sagt), så de fattar nog om jag får ett ryck och drar hem. eller jag vet att de fattar. men just för att de är så otroligt omtänksamma kommer de insistera på att följa mig hem. vill ju inte att de ska avsluta kvällen i förtid för att jag är ett psykfall.
shit. borde tackat nej. men jag måste bryta isolationen och motarbeta depressionen.
aaaaah. shit. borde tackat nej!
lugn lugn matilda. det fixar sig. bara att hälla i sig massa theralen och försöka ta ngra djupa andetag. måste i alla fall försöka. jag vill ju inte leva så här isolerat! jag vill inte låta ångesten styra!
för övrigt är allt jättejobbigt med mamma just nu. men orkar inte ens skriva om det. orkar inte låta henne få ännu mer utrymme i min hjärna.
kerstin ska ringa idag. hoppas hon gör det. hoppas hon inte är trött på mig. jag vet att jag kommer be om ursäkt igen för igår. fattar inte varför jag hela tiden känner att jag måste ursäkta mig. jag är fånig. men rädslan att bli övergiven och illa omtyckt är så stor.
skriver mer sen. kram!
12:49
katten också. det var osedvanligt korkat att tacka ja till att gå ut. hey, i'm dying over here. lets go clubbin'. smart.
still just a rat in a cage
it hurts man
i alla fall: efter att jag väntat två timmar på beroendemottagningenför att psykmottagningen skulle ringa tillbaka till beroende fick jag varken akut läkartid eller nån lösning. kände mig otrygg och övergiven. kerstin ringde när jag var på väg hem. jag grät och kände mig rådlös. kerstin var nog en aning rådlös hon med. efter ett samtal som inte gav så mkt mer än att jag var hysterisk avslutade kerstin med orden: lova att du inte ger upp (knarkar ner mig). men fan jag kunde inte lova. jag ville inte ljuga.
ringde tillbaka fem min. senare och sa förlåt för att jag var "elak". ja, jag använde det ordet. menade väl mest att jag varit hysterisk och omöjlig. och att jag inte kunde lova men försöka kämpa.
hon sa även att jag skulle ringa noateamet om det blev svårt. pratade nyss med samme man som igår på noateamet. han heter björn och är snäll. nu är det bara nån timme kvar av den här jävla dagen sen blir det mängder med propavan,theralen och atarax. för om jag inte för sova i natt blir jag tokig.
gråter hela tiden. livet gör så jävla ont.
00: 16
ångesten hart minskat lite. men kan inte sluta gråta. satte på musik men klarade inte av hur melankolin fullständigt tog över. satte på teven men allt ger mig obehag. det handlar om våldtäckter och våld. om den ytliga världen. om det mörka och tragiska. och det glättiga, vilket nästan stör mig lika mycket.
helena ringde. hon ville ha med mig på karaokekväll imorgon. det kommer inte funka. men jag skulle vilja ha lite kul. önskar att det här släpper snart. isolerar mig mer än vanligt.
FAN VAD JAG KLAGAR, MAN BLIR JU LITE TRÖTT PÅ SIG SJÄLV.
äh.
ge mig råd ang. ångestdämpande psykofarmaka tack!
jag har provat de flesta ångestdämpande medeciner och känner mig rådvill. har ni några förslag på psykofarmaka som dämpar ångest, som inte är narkotikaklassar eller ger viktuppgång som biverkan? dessa meds har jag nu mot ångest: theralen & atarax. (lergigan ger mig myrkryppningar, så föreslå inte det. vill som sagt inte heller ta viktökande meds som tex zyprexa, miazerin osv).
tack på förhand!
någon som har ringt?
panikångesten
har sån panikångest. ångesten har varit förhållandevis ok i ett dygn men nu är det riktigt jobbigt igen. är så nära till att hyperventligera men har gjort andningsövningar. var tvungen att gå till affären nyss och jag trodde verkligen jag skulle tuppa av när jag stod i kön. benen höll på att vika sig pga att paniken var skyhög. skönt iafl att jag vet vad det är, lättare att hantera "nu dör jag"-känslorna då. faaaaan, tidigare har jag främst haft panikångest i och med avgiftningar men nu har jag haft problem med det i flera veckor av en oförklarlig anledning. blir rädd att det kommer bli som på en blogg jag läser, där tjejen haft panikångest dagligen i tio år. jag är skiträdd. orkar inte med ångesten längre! står inte ut!!!! vad ska jag göra? tror knappast att läkaren skriver ut benso, men det är ju det enda som hjälper. fan.
mama, don't preach
gud vad jag hatar när mamma blir för full. hon sluddrar lite, upprepar saker ho sagt bara nån minut tidigare och kan bli plötsligt aggressiv. idag gick hon på mig hårt om en grej som inte har med henne att göra (tendens att lägga sig i ALLT). man vet aldrig när tjatet plötsligt ska bli aggressivt. det blev det ikväll. det är jobbigt att orka med det när man från början har ångest. och att argumentera med henne är att som argumentera med en vägg. vad jag än säger, hur jag än säger saker. tröttsamt.
annars har jag dumt nog köpt ett par söta skor idag. well, de var inte dyra och jag shoppar aldrig nuförtiden. har även varit på psykoterapisamtal. psykologen och jag kom överens om att vi väntar med psykoterapi nu när jag har en sån bra och förtroendefull kontakt med kerstin på öppenvården. sen är det bara att ringa när/om det blir aktuellt.
övertrött men stressad. det är så det brukar vara på natten för mig. hoppas på ok sömn och inga mardrömmar. känner mig även irriterad. beror nog på hunger. äter för lite och jag vet att det är dumt. allt är smått kaotiskt och då blir ätstörningen starkare. och jag låter den bli det. ja, jag är väl ett stolpskott men jag vet inte hur jag ska hantera allt. ironiskt att jag på ett sätt accepterar att ätstörningen blir starkare när jag nyligen skrivit ett blogginlägg om att jag vill bekämpa den. men jag är iafl medveten. även om jag äter lite och känner mig tjock så har jag inte kräkts på tre dagar och försöker ta mig tillbaka till verkligheten när jag tror jag är överviktig.
imorgon ska jag till kerstin. hon ringde upp mig igår eftersom jag lämnat ett panikartat meddelande på hennes telefon i fredags. sa som det var. hon lät lite frånvarande och trött. trött på mig. men det är väl inbillning? jag vet inte. jag är alltid så rädd att människor ska tröttna på mig, tycka jag är irriterande och löjlig. och jag feltolkar nog ofta. tror att folk är mer negativt inställda till mig än de egentligen är. eller jag vet inte. men tror det.
för trött för att skriva en vettig text.
godnatt!
dans mes rêveries, je me sens bien
jag saknar paris! försöker tänka på vackra parisminnen när livet känns föfärligt. nån gång kanske jag får må bra, bo i paris, vara ihop med en osliskig vacker fransman med slitna kläder och djupbruna ögon. nån gång kanske jag börjar dagen i paris med en cafe crème och en liten pain du chocolat helt utan ångest.
nu ska jag sluta fantisera! ska snart iväg till psykoterapi. lite läskigt men spännande.
(låt detta vara dagen då ångesten ger med sig!)
j'espère que cette semaine sera meilleure que la précédente...
inte mycket sömn i natt. jisses, har sån hjärtklappning! är speedad men supertrött. rösten darrade när jag skulle ringa ett samtal i morse. jävla röst! hoppas att det inte blir så på simlektionerna jag ska hålla idag. men det gick bra i lördags och då kan det fasen gå bra idag. men har man en gång haft panikbryt på en simlektion blir man rädd inför varje lektion: kommer jag bryta ihop och göra bort mig? jag ska inte tänka så! det kan bli en självuppfyllande profetia.
ska sortera kläder nu. har fasansfullt mycket kläder och en del ska till klädisamling imorgon. det här fick bli ett slentriantråkigt inlägg. well well.
il est question de contrôle. bien sûr.
nyss fixat dosetten för veckan medeciner. man kan tro att jag är ett riktigt pykfall (öhm, det är jag ju haha) alternativt är Gertrud 89 vårar. nåväl, är väldigt bra med dosetter när man är så virrig som jag. men om min virrighet beror på ADHD verkar vara tveksamt. psykologen har antytt att jag har de flesta symptom. men i min barndom finns det ett essentiellt adhd-symptom som fattas; uppmärksamhetsbrist. klarat mig genom grundskolan med utmärkta betyg och ingen lärare har nånsin noterat att jag skulle ha problem med koncentrationen.
trots att jag svalt igenom högstadiet la jag stor vikt vid att få perfekta betyg. och det fick jag. i gymasiet med. gud, att jag orkade! jag mådde ju apdåligt. om jag ändå hade samma disciplin nuförtiden...
i kaos strävar människan efter ordning. jag har fyllt i kalendern, gjort listor, fixat med dosetten osv hela kvällen.
J A G V I L L F Å K O N T R O L L
(det har alltid handlat om just det; ironiskt nog själva antitesen till mitt liv och mina känslor)
ambivalens, mitt fulaste andranamn
de senaste dagarna har jag haft skyhög ångest och det har självklart gått ut över maten. har spytt 2-3 grr per dag. mina spottkörtlar är ständigt svullna vilket gör mitt ansikte svullet. mina blodkärl i ögonen har spruckit och det gör att jag ser så jävla ofräsch ut. trodde först att jag var så rödögd just nu eftersom jag börjat gråta titt som tätt. men har nu märkt att jag får ont i ögonen när jag spyr och att de blir mkt rödare efteråt. mina tänder mår nog inte bra och hjärtklappning är mitt mellan-namn. men hjärtklappnigen beror nog ifs på ångesten också. men pulsen efter jag spytt är inte att leka med, känns som att hjärtat ska skutta ut ur bröstet.
fastän jag svälter typ hela tiden går jag inte ner i vikt. jag överäter då och då men spyr alltid upp det. är KONSTANT hungrig och yr för det mesta. värt det? knappast... jag har visserligen gått ner sex kilo på ngra månader, men det är ju ingenting egentligen. fast jag kämpat som fan. jag tror min kropp har tappat sin naturliga rytm, sin biologika balans. den vet inte vad den ska tro? jaha du, matilda, svält, jamen då får vi skära ner på förbränning. oj här kommer massa kalorier helt plötsligt! de måste vi lagra som äckligt fett på din kropp eftersom man aldrig vet när det kommer näring nästa gång.
så dumt.
jag har alltid insett att ätstörningen inte är bra. i tio år har jag vetat det och ändå har jag inte blivit frisk! det äger något om den här jävla sjukdomen. den är så jäkla klurig. den manipulerar din verklighetsuppfattning så att du får svårt att ens hitta motivation till att kämpa eftersom man har en sådan viktfobi. och bara för att du verkligen försöker bli frisk är det inte säkert att du lyckas. att försöka bli frisk från anorexi ledde till någon form av bulimi. att bli frisk från "någon form av bulimi" lyckades inte det heller. tablettmissbruk kom in i bilden och sedan en massa annan ren sk*t. depressionen och ångesten blev värre efter allt som hände och ätstörningen blev ju såklart jättestark då. har faktiskt inte orkat ta tag i den eftersom det varit s mkt annat.
jag vet inte om jag är redo egetligen. eller jag har hittat viljan till förändring. men skulle jag klara av det enorma arbete som jag VET krävs när allt är så labilt i allmänhet just nu?
jag tror inte folk om inte är ätstörda eller insatta verklige fattar vilket stort jobb det är att bli frist från en ätstörning. hur komplex den är och hur många komponenter som finns. det blir ju inte lättare av att man varit sjuk i ett decennium... men å andra sidan, det kommer KNAPPAST bli lättare ju fler år jag skjuter upp det.
alltså jag är faktiskt så förbannat trött på ätstörningen. så less. känns som att jag måste "passa på" att ta tag i det här när väl motivationen finns. men det är bara så mkt nu. hösten har börjat med stark nedstämdhet, ångest o panikattacker. jag gör en adhd-utredning, ska på möte ang. psykoterapi, jag har börjat jobba lite smått vilket stressar mig orealistiskt mycket.
åh, hur ska jag göra? jag vill inte "börja smått" lite halvhjärtat och halvfegt med att bli frisk. för jag VET att man inte kan bli frisk från en ättörning genom att kompromissa med den. jag vill satsa fullt ut om jag ska göra det... haha, jag är så "allt eller inget". men jag vill ju lyckas om jag väl försöker. jag vet att om jag började smått så skulle jag inom kort tid vara tillbaka där jag började. för ätstörnigen skulle hela tiden säga "jamen, satsa smått var det ju. du behöver inte äta middag ikväll om du gör det imorgon", och så skulle det blir varje dag...
gud, jag får fundera vidare på det här ngn annan gång. kanske ska ta upp det med kerstin. ja, det ska jag nog göra.
och linda; vad gullig du är som bryr dig. tack! nej, jag ska inte ge upp. men det har varit nära flera dagar denna vecka för den har varit outhärdlig. men fick lite hopp i dag eftersom jag inte hade lika mkt panikångest. skönt!
godnatt!
ett krig
jag orkar inte!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! någonting hemskt kommer hända snart om jag inte får en paus från detta helvete.
snart ger jag upp.
i'm loosing it
FAN JAG ORKAR INTE MER! panikångest i stort sett dygnet runt. vad är det som händer? hur kommer det att jag så totalt tappar fotfästet helt plötsligt?! jag trodde att när jag väl började gråta (har inte kunnat gråta på många många månader) så skulle allting bli lite lättare. lite lugnare. men det är tydligen tvärt om. panikgråt bladas med panikångest. panikattacker när jag är i affären får att köpa cigg.
varit hos kerstin igår och adhd-psykologen idag. kerstin är snäll men det så klart svårt att hjälpa någon som inte ser något hopp. "du kan ju promenera", "du kan ju spela piano", "motionera". MEN JAG PALLAR JU INTE FÖR VÄRLDEN KÄNNS SÅ TRÅNG OCH ATTACKERAR MIG. grät mig igenom adhd-utredningssamtalet. whatever.
är skräcklslagen inför simjobb på lördag. hade simjobb i måndags och det blev en otrolig fadäs. det är inte så lätt att få fason på ungarna när paniken finns i bakrunden. det värsta är nog föräldrarna som är där och kollar. känner mig så dålig. dålig dålig dålig.
dessutom ska jag även på ett dopjobb på lörd. efter simlektionerna. ska hjälpa till, servera med mera hos en mkt "fin" familj. har aldrig träffat dem, men de är bekanta till en bekant. östermamlmsfamilj som vill ha det perfekt på sitt dop och där kommer klumpiga neurotiska matilda in i bilden. hur faaaaaan ska jag klara det. jag bryter ju ihop varannan sekund...
skärp dig skärp dig, FAN SKÄRP DIG, skriks det i mitt huvud. men hur?! jag måste fokusera nu. keep it together woman!
ska fokusera på det viktigaste:
-inte ta droger
-inte kräkas
-inte hetsäta
-gå på alla möten
-gå på alla jobb
-ta mig ut ur mitt rum varje dag, även då jag inte har ngt inplanerat.
har ni något tips?! det enda som skulle hjälpa nu är fan benso.
emotional roler coaster/PANIIIIIIIIIIIIK *lidingö dialekt*
hellu,
det har varit en berg&dalbana-dag. hela jag är en roler coaster just nu. fina vackraste malinda-vännen är fortfarande i el stockholmo. vi skulle gått ut o klubbat inatt. debaser medis, manifestation mot främlingsfientlighet. massa band och ett tiotal deeyajs. vi förade hos min fina lillebror & bästa H kom hit ett tag. men malinda var för trött för att klubba. hon ville stanna här och se på film. jag var fett inställd på att göra stan, men what to do. brorsan och fina M. sern på film men jag har svårt att varva ner. hela min själ var inställt på oansvarslöst notoriskt festande... aja whateva'
jag är en känslomässig/ångestvarierande berg&dalbana just nu. och jag vet inte om jag längtar tbx till den vanliga apatin elr om jag ska omfamna detta känslomässiga kaos jag upplever nu...
jeee man jag tror jag ska utilisera min cool bro's shit. orka tänka.
La calme après la tempête. À atteindre et à accepter les sentiments.
TACK TACK min tveksamt existerande, förhållandevis lata skyddsängel, eventuellt goda gud, högre eller lägre makt, eller jaaa...liknande väsentliga gudomlighet för att jag mår ok igen!!!!!! ångesten jag hade i förmiddags var inte att leka med. var länge sedan den var så intensiv. men kanske behövdes det något starkt och intensivt (även om det var något så klibbigt & äckligt som ångest) för att ladda ur och ladda om. efter panikattackerna och panikångesten planats ur fanns det plats för välbehövt och hysteriskt gråtande. när jag fått ut lite unket damm från den överbelastade tryckkokaren (även kallad matilda) känns allt mycket enklare och mer harmoniskt.
jag har svårt att få kontakt med mina känslor. har haft det problemet länge. och det om något är förgörande. borttryckta känslor blir till ångest som blir till destruktivitet, social fobi och matnojjor. jag är tacksam att jag i alla fall för en stund fick kontakt med mina känslor. men deras kraft är nog större än jag kan ana & det är inte konstigt att en fundamental matthet infinner sig efter att jag snuddat vid dem.
nyss kollade jag upp gratis/billiga evenemang och museum i stockholm för idag och i helgen. vore intressant och kul att dra med malinda på nån inspirerande grej. nu har jag fullt med anteckningar om sånt i mitt block :) men jag når inte malinda konstigt nog. hennes kurs skulle sluta 16 och nu är kl snart 17... man blir lite orolig haha. den söta virrpannan kan syssla med vad som helst just nu :S. näää, kursen drog nog bara ut på tiden.
fasen vad ointressanta saker jag skriver nu då ;). har bara lite långtråkigt & är skrivsugen. well well, adieu så länge.
KRASH BOOM BANG...
jaha, bara för att jag skrev ett så über-cheerful inlägg så vänder det såklart med råge idag. vafaaaan. var hos kerstin, min samtalskontakt på psyk. pratade lite, kände hur ångesten plötsligt blev så intensiv att jag knappt fick luft. skakade och var inne i någon slags ångestbubbla. när jag gick därifrån hann jag bara komma utanför porten till mottagningen när världens panikattack tog över min kropp. några UNDERBARA spanska gamla kvinnor uppmärksammade den lilla hyperventilerande filuren som satt på marken. jag vet inte om de förstod vad hyperventilerandet handlade om. men de kramade mig och bad för mig på spanska med händerna på min panna. tänk att det finns så fantastiska människor! jag började komma ur hyperventilerandet och nörjade istället gråta hysteriskt. då hade kerstin hunnit ut till mig, hon hade tydligen sett hela spektaklet genom sitt fönster. haha, massa spanska kvinnor som bad runt en hyperventilerande matilda ;)
kerstin drog in mig till sig och där satt jag hela hennes lunchrast. jag sa förlåt tusen miljarder gånger men hon upprepade hela tiden att det var helt okej att jag satt hos henne ett tag. ärligt talat var jag skräckslagen inför att försöka ta mig ut igen. satt där och skakade och grät och hade fruktansvärd ångest. försökte än en gång ge mig av men fick panik vid dörren och freakade fullständigt ur. grät, skakade, andades för snabbt och slängde mig ner i ett hörn för skydd mot....ja, nånting. jag vet inte vad. skakade. kerstin hämtade socker och oboy och en skorpa. med bestämd röst sa hon att jag måste dricka upp oboyen. hon menade väl att jag behövde energi för att bekämpa den envisa ångesten. hon hade nog rätt, resonerade jag och drack duktigt upp. sen satt jag i ett hörn i väntrummet en evighet eftersom jag fann det totalt omöjligt att göra något så löjligt enkelt som att gå ut mot bussen.
till slut vågade jag gå ut ur porten men satt där precis utanför länge och förbannade mig själv för att jag inte vågade gå till bussen. då kom karin från beroendemottagningen förbi. jag fick komma upp dit och karin frågade doktorn där om theralen. men eftersom paniken inte var relaterat till ngt missbruk skickades jag ner till psyk igen. skämdes över att komma dit igen. kände mig såååå besvärlig. väl där frågade jag om en jourdoktor kunde ge mig theralen, har det ju ändå utskrivet. alla doktorer var upptagna och de sa att jag skulle ringa NOA-teamet. NOA-teamet kunde inte hjälpa mig. jag hade ju redan theralen (hemma). till slut gick jag med darrande steg till bussen. avled nästan av ångesten. men kom i alla fall äntligen hem!!
det är lite bättre nu. men fortfarande skitjobbigt. längtar till malinda kommer hem från sin kurs. behöver en kram.
14:15
eftersom 25 ml theralen inte tog bort paniken på långa vägar & jag inte vill ta mer pga av att jag blir "bakis" av dem senare idag (fan vilken otroligt lång mening jag fick till & nu blev den ännu längre i och med denna parantes), så gjorde jag ngt som kanske inte är superkonstruktivt; drack en stor starköl. skitsamma. jag var i hysteriskt behov av ångestlindring. och jag ville inte börja hetsäta & kräkas nu när jag klarat ett och ett halvt dygn utan. ser egentligen inget fel i att jag drack ölen. jag är ju ganska lugn nu tack vare den kaloribomben.
FATTAR NI HUR SKÖNT DET KÄNNS ATT ÄNTLIGEN FÅ LIDRING FRÅN DEN HÄR OVANLIGT GRYMMA PSYKOPATÅNGESTEN?!!!
nu när jag inte styrs av ångest (utan alkohol hehe) kan jag ta in ur tacksam jag är över att kerstin ägnade hela sin lunchrast till att få mig att må bättre. hon höll också nästan på att försäga sig & lämna den överdrivet proffesionela inställning hon har & säga att hon gillar mig, att hon tycker att jag är charmig.
och inte minst är jag tacksam för de SUPERDUPER-FINA spanska kvinnorma som visade enorm empati. sjävklart var det ingen svensk trist typ som kom fram och hjälpte mig, nej nej nej -titta bort, titta bort. fy vad jobbigt med konstiga psykfall-. medelsvennson vågar såklart inte hjälpa nån i pinsam & neurotisk nöd. gud vilken kärlek jag hyser till de spanska kvinnorna däremot. inte ofta man gråter ut hos en främling... men det kändes så tryggt med dem.
jag skriver mer sen. ta hand om er.
L'amitié est l'un des plus importants
hej!
jag mår betydligt bättre än på LÄNGE. allt för att min underbara mailinda är på besök. vi är som två sprudlande energier med abnorm intensiv densitet. vi skojar, pratar allvar, skrattar, går fel, tappar saker, gör impulsiva grejer, kommer på storslagna idéer, glömmer att äta, glömmer att sova, gör upp mål med vårt liv och peppar varandralt tills våra egon är lika stora som våra pupiller (den jävla lyrican gör att man ser knarkig ut).
låt det alltid få vara så här!
på tal om fantastiska vänner så träffade jag www.ljusochsilver.blogg.se för nån dag sen. det var trevligt och mysigt! bryr mig så mycket om dig mimmi! och du är så ung haha, förlåt nu är jag sådär mammig igen, och det kommer hinna hände så mkt fina saker i ditt liv. du kanske tänker "yeah right", men jag tror faktiskt det. för trots att livslågan brinner allt för lite, har du den där abstrakta GO:en som kan leda dig vart du vill. och är så glad att du har simon, hälsa honom igen.
faaaan vad jag låter crazy as klyshig och bubbily. men vafan. jag får vara glad. tror jag.
kram
angelice:
ps! kan skaffa en mail till den här bloggen isåfall. så du kan skicka utan att nån ser.
