ambivalens, mitt fulaste andranamn
nyss kändes det som att jag för första gången på länge läääääääääänge fick en plötslig motivation till att ta tag i mitt abslout största problem; ätstörningen. jag har låtit det pågå för länge, mest för att det är det sättet att leva jag känner till. och för att ätstörningen är så jävla lömsk. "vill bli smal, vill bli smaaaaaaaaal ngon jävla gång". men det gäller att försöka intala sig själv att just det där smalhetsbesattheten inte är något MATILDA står för och värdesätter högst, utan är symptom på ätstörningen. det är verkligen inte lätt att försöka intala sig detta. att försöka ställa om hjärnan till något som känns främmade. att jag egentligen inte är så tjock och att även om jag skulle vara lite mullig så är väl det okej.
de senaste dagarna har jag haft skyhög ångest och det har självklart gått ut över maten. har spytt 2-3 grr per dag. mina spottkörtlar är ständigt svullna vilket gör mitt ansikte svullet. mina blodkärl i ögonen har spruckit och det gör att jag ser så jävla ofräsch ut. trodde först att jag var så rödögd just nu eftersom jag börjat gråta titt som tätt. men har nu märkt att jag får ont i ögonen när jag spyr och att de blir mkt rödare efteråt. mina tänder mår nog inte bra och hjärtklappning är mitt mellan-namn. men hjärtklappnigen beror nog ifs på ångesten också. men pulsen efter jag spytt är inte att leka med, känns som att hjärtat ska skutta ut ur bröstet.
fastän jag svälter typ hela tiden går jag inte ner i vikt. jag överäter då och då men spyr alltid upp det. är KONSTANT hungrig och yr för det mesta. värt det? knappast... jag har visserligen gått ner sex kilo på ngra månader, men det är ju ingenting egentligen. fast jag kämpat som fan. jag tror min kropp har tappat sin naturliga rytm, sin biologika balans. den vet inte vad den ska tro? jaha du, matilda, svält, jamen då får vi skära ner på förbränning. oj här kommer massa kalorier helt plötsligt! de måste vi lagra som äckligt fett på din kropp eftersom man aldrig vet när det kommer näring nästa gång.
så dumt.
jag har alltid insett att ätstörningen inte är bra. i tio år har jag vetat det och ändå har jag inte blivit frisk! det äger något om den här jävla sjukdomen. den är så jäkla klurig. den manipulerar din verklighetsuppfattning så att du får svårt att ens hitta motivation till att kämpa eftersom man har en sådan viktfobi. och bara för att du verkligen försöker bli frisk är det inte säkert att du lyckas. att försöka bli frisk från anorexi ledde till någon form av bulimi. att bli frisk från "någon form av bulimi" lyckades inte det heller. tablettmissbruk kom in i bilden och sedan en massa annan ren sk*t. depressionen och ångesten blev värre efter allt som hände och ätstörningen blev ju såklart jättestark då. har faktiskt inte orkat ta tag i den eftersom det varit s mkt annat.
jag vet inte om jag är redo egetligen. eller jag har hittat viljan till förändring. men skulle jag klara av det enorma arbete som jag VET krävs när allt är så labilt i allmänhet just nu?
jag tror inte folk om inte är ätstörda eller insatta verklige fattar vilket stort jobb det är att bli frist från en ätstörning. hur komplex den är och hur många komponenter som finns. det blir ju inte lättare av att man varit sjuk i ett decennium... men å andra sidan, det kommer KNAPPAST bli lättare ju fler år jag skjuter upp det.
alltså jag är faktiskt så förbannat trött på ätstörningen. så less. känns som att jag måste "passa på" att ta tag i det här när väl motivationen finns. men det är bara så mkt nu. hösten har börjat med stark nedstämdhet, ångest o panikattacker. jag gör en adhd-utredning, ska på möte ang. psykoterapi, jag har börjat jobba lite smått vilket stressar mig orealistiskt mycket.
åh, hur ska jag göra? jag vill inte "börja smått" lite halvhjärtat och halvfegt med att bli frisk. för jag VET att man inte kan bli frisk från en ättörning genom att kompromissa med den. jag vill satsa fullt ut om jag ska göra det... haha, jag är så "allt eller inget". men jag vill ju lyckas om jag väl försöker. jag vet att om jag började smått så skulle jag inom kort tid vara tillbaka där jag började. för ätstörnigen skulle hela tiden säga "jamen, satsa smått var det ju. du behöver inte äta middag ikväll om du gör det imorgon", och så skulle det blir varje dag...
gud, jag får fundera vidare på det här ngn annan gång. kanske ska ta upp det med kerstin. ja, det ska jag nog göra.
och linda; vad gullig du är som bryr dig. tack! nej, jag ska inte ge upp. men det har varit nära flera dagar denna vecka för den har varit outhärdlig. men fick lite hopp i dag eftersom jag inte hade lika mkt panikångest. skönt!
godnatt!
de senaste dagarna har jag haft skyhög ångest och det har självklart gått ut över maten. har spytt 2-3 grr per dag. mina spottkörtlar är ständigt svullna vilket gör mitt ansikte svullet. mina blodkärl i ögonen har spruckit och det gör att jag ser så jävla ofräsch ut. trodde först att jag var så rödögd just nu eftersom jag börjat gråta titt som tätt. men har nu märkt att jag får ont i ögonen när jag spyr och att de blir mkt rödare efteråt. mina tänder mår nog inte bra och hjärtklappning är mitt mellan-namn. men hjärtklappnigen beror nog ifs på ångesten också. men pulsen efter jag spytt är inte att leka med, känns som att hjärtat ska skutta ut ur bröstet.
fastän jag svälter typ hela tiden går jag inte ner i vikt. jag överäter då och då men spyr alltid upp det. är KONSTANT hungrig och yr för det mesta. värt det? knappast... jag har visserligen gått ner sex kilo på ngra månader, men det är ju ingenting egentligen. fast jag kämpat som fan. jag tror min kropp har tappat sin naturliga rytm, sin biologika balans. den vet inte vad den ska tro? jaha du, matilda, svält, jamen då får vi skära ner på förbränning. oj här kommer massa kalorier helt plötsligt! de måste vi lagra som äckligt fett på din kropp eftersom man aldrig vet när det kommer näring nästa gång.
så dumt.
jag har alltid insett att ätstörningen inte är bra. i tio år har jag vetat det och ändå har jag inte blivit frisk! det äger något om den här jävla sjukdomen. den är så jäkla klurig. den manipulerar din verklighetsuppfattning så att du får svårt att ens hitta motivation till att kämpa eftersom man har en sådan viktfobi. och bara för att du verkligen försöker bli frisk är det inte säkert att du lyckas. att försöka bli frisk från anorexi ledde till någon form av bulimi. att bli frisk från "någon form av bulimi" lyckades inte det heller. tablettmissbruk kom in i bilden och sedan en massa annan ren sk*t. depressionen och ångesten blev värre efter allt som hände och ätstörningen blev ju såklart jättestark då. har faktiskt inte orkat ta tag i den eftersom det varit s mkt annat.
jag vet inte om jag är redo egetligen. eller jag har hittat viljan till förändring. men skulle jag klara av det enorma arbete som jag VET krävs när allt är så labilt i allmänhet just nu?
jag tror inte folk om inte är ätstörda eller insatta verklige fattar vilket stort jobb det är att bli frist från en ätstörning. hur komplex den är och hur många komponenter som finns. det blir ju inte lättare av att man varit sjuk i ett decennium... men å andra sidan, det kommer KNAPPAST bli lättare ju fler år jag skjuter upp det.
alltså jag är faktiskt så förbannat trött på ätstörningen. så less. känns som att jag måste "passa på" att ta tag i det här när väl motivationen finns. men det är bara så mkt nu. hösten har börjat med stark nedstämdhet, ångest o panikattacker. jag gör en adhd-utredning, ska på möte ang. psykoterapi, jag har börjat jobba lite smått vilket stressar mig orealistiskt mycket.
åh, hur ska jag göra? jag vill inte "börja smått" lite halvhjärtat och halvfegt med att bli frisk. för jag VET att man inte kan bli frisk från en ättörning genom att kompromissa med den. jag vill satsa fullt ut om jag ska göra det... haha, jag är så "allt eller inget". men jag vill ju lyckas om jag väl försöker. jag vet att om jag började smått så skulle jag inom kort tid vara tillbaka där jag började. för ätstörnigen skulle hela tiden säga "jamen, satsa smått var det ju. du behöver inte äta middag ikväll om du gör det imorgon", och så skulle det blir varje dag...
gud, jag får fundera vidare på det här ngn annan gång. kanske ska ta upp det med kerstin. ja, det ska jag nog göra.
och linda; vad gullig du är som bryr dig. tack! nej, jag ska inte ge upp. men det har varit nära flera dagar denna vecka för den har varit outhärdlig. men fick lite hopp i dag eftersom jag inte hade lika mkt panikångest. skönt!
godnatt!
Kommentarer
Postat av: Miimmi
Sv på kommentar 1: Den där tjejen snackade jag mycket med förr, och det känns som om hon tror att jag håller på såhär för att hålla mig "smal" (i hennes ögon) och hon har även skrivit typ "usch... vad smal du är, inte ens snyggt" på någon bild, och så smal är jag verkligen inte. Kanske lite larvigt tänk, men det känns som hon hade en jävligt mycket lättare ätstörning och att hon är sur för att hon gått upp i vikt av att sluta spy och jag står kvar på samma. ^^
Sv på kommentar 2: Men du är mest foxy! ;)
Vad bra att du har planerat att ta tag i ätstörningen! Jag tror att du är redo för det på vissa sätt, du känner ju dig arg och det tror jag är ett bra tecken! Om du inte är redo kan du ju försöka tänka i friska banor, även om du inte sätter dom i handling, så att du förbereder dig lite mentalt.
Förresten älsklingen, jag har dåligt samvete att jag inte ringt upp dig när jag sett missat samtal. :( ♥ Kan vi prata imorgon? Jag hoppas att jag mår bättre då. Ska iaf försöka gå till skolan för av någon anledning har jag inte samma ångest efter det (har skolkat två veckor i rad).. KRAM!!!!
Trackback
