finnsdetenplatsformig

                           

jaha, bara för att jag skrev ett så über-cheerful inlägg så vänder det såklart med råge idag. vafaaaan. var hos kerstin, min samtalskontakt på psyk. pratade lite, kände hur ångesten plötsligt blev så intensiv att jag knappt fick luft. skakade och var inne i någon slags ångestbubbla. när jag gick därifrån hann jag bara komma utanför porten till mottagningen när världens panikattack tog över min kropp. några UNDERBARA spanska gamla kvinnor uppmärksammade den lilla hyperventilerande filuren som satt på marken. jag vet inte om de förstod vad hyperventilerandet handlade om. men de kramade mig och bad för mig på spanska med händerna på min panna. tänk att det finns så fantastiska människor! jag började komma ur hyperventilerandet och nörjade istället gråta hysteriskt. då hade kerstin hunnit ut till mig, hon hade tydligen sett hela spektaklet genom sitt fönster. haha, massa spanska kvinnor som bad runt en hyperventilerande matilda ;)

kerstin drog in mig till sig och där satt jag hela hennes lunchrast. jag sa förlåt tusen miljarder gånger men hon upprepade hela tiden att det var helt okej att jag satt hos henne ett tag. ärligt talat var jag skräckslagen inför att försöka ta mig ut igen. satt där och skakade och grät och hade fruktansvärd ångest. försökte än en gång ge mig av men fick panik vid dörren och freakade fullständigt ur. grät, skakade, andades för snabbt och slängde mig ner i ett hörn för skydd mot....ja, nånting. jag vet inte vad. skakade. kerstin hämtade socker och oboy och en skorpa. med bestämd röst sa hon att jag måste dricka upp oboyen. hon menade väl att jag behövde energi för att bekämpa den envisa ångesten. hon hade nog rätt, resonerade jag och drack duktigt upp. sen satt jag i ett hörn i väntrummet en evighet eftersom jag fann det totalt omöjligt att göra något så löjligt enkelt som att gå ut mot bussen.

till slut vågade jag gå ut ur porten men satt där precis utanför länge och förbannade mig själv för att jag inte vågade gå till bussen. då kom karin från beroendemottagningen förbi. jag fick komma upp dit och karin frågade doktorn där om theralen. men eftersom paniken inte var relaterat till ngt missbruk skickades jag ner till psyk igen. skämdes över att komma dit igen. kände mig såååå besvärlig. väl där frågade jag om en jourdoktor kunde ge mig theralen, har det ju ändå utskrivet. alla doktorer var upptagna och de sa att jag skulle ringa NOA-teamet. NOA-teamet kunde  inte hjälpa mig. jag hade ju redan theralen (hemma). till slut gick jag med darrande steg till bussen. avled nästan av ångesten. men kom i alla fall äntligen hem!!

det är lite bättre nu. men fortfarande skitjobbigt. längtar till malinda kommer hem från sin kurs. behöver en kram.

14:15

eftersom 25 ml theralen inte tog bort paniken på långa vägar & jag inte vill ta mer pga av att jag blir "bakis" av dem senare idag (fan vilken otroligt lång mening jag fick till & nu blev den ännu längre i och med denna parantes), så gjorde jag ngt som kanske inte är superkonstruktivt; drack en stor starköl. skitsamma. jag var i hysteriskt behov av ångestlindring. och jag ville inte börja hetsäta & kräkas nu när jag klarat ett och ett halvt dygn utan. ser egentligen inget fel i att jag drack ölen. jag är ju ganska lugn nu tack vare den kaloribomben.

FATTAR NI HUR SKÖNT DET KÄNNS ATT ÄNTLIGEN FÅ LIDRING FRÅN DEN HÄR OVANLIGT GRYMMA PSYKOPATÅNGESTEN?!!!

nu när jag inte styrs av ångest (utan alkohol hehe) kan jag ta in ur tacksam jag är över att kerstin ägnade hela sin lunchrast till att få mig att må bättre. hon höll också nästan på att försäga sig & lämna den överdrivet proffesionela inställning hon har & säga att hon gillar mig, att hon tycker att jag är charmig.

och inte minst är jag tacksam för de SUPERDUPER-FINA spanska kvinnorma som visade enorm empati. sjävklart var det ingen svensk trist typ som kom fram och hjälpte mig, nej nej nej -titta bort, titta bort. fy vad jobbigt med konstiga psykfall-. medelsvennson vågar såklart inte hjälpa nån i pinsam & neurotisk nöd. gud vilken kärlek jag hyser till de spanska kvinnorna däremot. inte ofta man gråter ut hos en främling... men det kändes så tryggt med dem.

jag skriver mer sen. ta hand om er.