finnsdetenplatsformig

frukost: en skål mjölk, havrefras & skivad banan. ett kokt ägg.
lunch: en halv burk tonfisk (sån där liten konserv ni vet)
middag: en väldigt liten slice av pappas hembakta pizza. sallad&tomat. ett glas mjölk.
kvällsmål:en banan

träning; gymmet en timme. kondition 4 km. styrketräning.

och i natt har jag hetsätit och spytt. hade ovanligt stark ångest och det kändes som det ända som skulle hjälpa. och det hjälpte faktiskt. blev mycket lugnare. men fan vad jag hatar att jag är så fast i det! och hur jävla vidrigt är det inte att spy i en stor skål inne på rummet?

jag har kommit fram till att jag oftare hetsar och spyr pga ångest än pga enorm hunger. eller jag är ju nästan alltid jättehungrig. men även när jag äter ok, vilket jag försökt denna vecka så måste jag få hetsa för att jag står inte ut med att befinna mig i nuet, det gör för ont. även om jag vaknar varje dag och tänker "nä, idag ska jag verkligen inte göra det" så slutar det oftast med att jag framåt kvällen/natten ger upp och tar ett medvetet val. äter och spyr bort ångesten.. sen är jag tom, trött och fullkomligt likgiltig.

ikväll var jag, mamma och brorsan var på kth och lyssnade på fantastiska orkestrar som spelade bla händel. ackompanjerat till maffiga fyrverkerier. det var trevligt och så, men var lite snurrig av lågt blodsocker. sen drack jag och brorsan en öl på mosebacke. vi började prata om framtiden och jag fick enorm ångest. vi pratade om min dröm om att bo i paris, hur jag ska göra med studier och jobb osv. FAN JAG KOMMER INTE KLARA NÅT UT AV DET JAG VILL! är trött på att försöka saker och ständigt misslyckas. därför blir jag panikslagen och rädd vid minsta åtagande. stressad och trött. jag har försökt få mig själv att ringa ett telefonsamtal om ett jobb nu i flera dagar. har jag gjort det? nej! vad är det som är så jobbigt?! bara att lyfta på telefonen!

jag tror att det beror på att om jag får ett jobb, ett åtagande, en chans innebär det ansvar. och hur ska jag kunna ta ansvar för ngt så omfattande som jobb och studier om det bara är en kamp att ta sig ur sängen på morgonen? hur ska jag klara att gå upp tidigt på morgonen när jag inte lyckas somna förrän flera timmar efter jag lagt mig? fan, det är ett fucking krig att bara få i sig måltider. och utan måltiderna orkar jag ingenting.

FAN VAD JAG KÄNNER MIG SOM ETT STORT JÄVLA MISSTAG! jag vill inte vara ett offer. men är så trött på att alltid vara positiva matilda som är snäll mot alla och ser LJUST PÅ LIVET. att försäkra mamma varenda dag: jaaa, jag mår TOPPEN. så att hon inte får ett nervsammanbrott.

kanske bara borde förlika mig med att jag inte pallar alla krav som ställs i livet. men jag vill ju inte vara en looser. om det är min lott i livet kan jag lika gärna dö. nej, nu orkar jag inte reflektera över det här längre. ska återgå till det jag brukar; förtränga.

(när ska jag sluta skjuta upp livet?)

02:33

hittade en dikt jag skrev när jag skulle börja dagvård på SCÄ (tror det var 2006). ni kanske räknat ut att det handlar om att bli frisk från ätstörningen. då spydde jag inte. jag svalt i några veckor sen hetsåt jag i några dagar och sen började det om med svält. verkade ändå vara relativt hoppfull:

längtan kan man följa
om man är riktigt modig
längtan kan man dölja
om man tystar ner sin själ

en evighet jag gapade
över sånt som inte dög
lagen som jag skapade
var sträng och elakt trög

i horisonten kan jag se mig själv
våga lite mer
i horisonten kan jag se en älv
där vattnet är mitt högkvarter

tänk om jag vågar ändra världen
åtminstone min egen värld
för jag är ändå hyresvärden
som lånat ut till tvångslärd