finnsdetenplatsformig

                    

jag måste fortsätta leva på autopilot. tankar som att eländet aldrig tar slut, måste jag försöka ignorera. som kerstin säkert skulle säga; det är klart att det kan bli bra. jag måste försöka tänka så, även om känslan är den motsatta, (jag är värdelös / smärtan kommer aldrig att ta slut/jagär bara en belastning / hur ska jag orka en dag till? etc).

autopilot autopilot autopilot. om inte för min egen skull, så åtminstone för min omgivnings skull. även om jag aldrig kommer någonstans här i livet, så existerar jag i alla fall, och det är ju.....nåt? skulle bli hemskt jobbigt för mamma om jag gav upp. så jag får väl fortsätta stå ut (känns som att det i slutändan är det allt handlar om).