finnsdetenplatsformig

                     

jag känner mig inte som en del av världen. allas liv flyter på. folk pluggar, jobbar, festar och umgås. problemen består kanske i kärlekstrubbel, tentastress. jag vill också vara sån. jag är vilse och vet inte hur jag ska fortsätta.

livet rusar förbi och det känns som att alla har en biljett utom jag. jag ser dem leva. kan inte ens föreställa mig hur det känns. att ha en pojkvän, ett sammanhang, ett mål. att inte kämpa mot ångest och destruktivitet varje dag. att inte hata hata hata sig själv.

kan inte sova. allt gör ont.

02:08

och jag blir lite äcklad av min självömkan. men har alltid varit så jäkla positiv oh optimistisk trots all skit. alla har sägt "det blir bra". jag har svarat "klart det blir bra!". och jag tror att jag trodde på det. såg det i alla fall som möjligt. men just nu har jag svårt att se det. det har hänt för mkt. jag kämpar fortfarande så hårt. är trött. är det värt det? hur vet man att det verkligen blir bra?