finnsdetenplatsformig

                  



jag är rädd för vintern. alla stora traumatiska händerser i mitt liv har skett på vintern.

vintern när jag var 16 var jag som mest anorektisk och såg ingen utväg. jag var som mest utmärglad och livsgnistan hade för första gången slocknat. min första avgiftning (har varit på två) var på vintern. jag blev våldtagen för första gången på vintern och hamnade därefter i pillermissbruket igen. förra vintern blev jag våldtagen igen av två killar som bodde på samma behandlingshem som jag. och den här vintern träffade jag en snubbe (jag tror han är prykopat) som drog in mig i så mycket mörka saker och till slut tog jag en fentanylöverdos och hamnade på intensiven.

jag vet att det är upp till mig att det här ska bli en bra vinter. men jag är rädd och på ett sätt känns det som att jag inte kan styra det. jag är rädd för mig själv. men hur dåligt jag än mår och hur illa jag än tycker om mig själv så måste jag verkligen ta ansvar för mitt liv nu. även om det är för andras skull. vill att min familj ska må bra och jag orkar inte mer drama. kanske är det ett första skäl, att min omgivning ska må bra. och någon gång i framtiden kanske jag kan ta hand om mig själv för min skull.

denna vintern SKA bli bra. kanske inte direkt fantastiskt underbar. men lugn. det ska gå åt rätt håll. det är viktigt att jag håller tät kontakt med min samtalskontakt på psyk. det vore bra att jobba lite. jag har slutat sätta höga krav. det räcker med att jag orkar överleva och ta mer ansvar för mig själv. jag vet att jag inte orkar så mycket just nu. jag tycker att dessa krav är rimliga just nu.